Jag tänker så ofta på att börja skriva här igen… men varje gång jag verkligen börjar fundera över livet så tappar jag orken och gnistan… Allt är så övermäktigt tufft och jag har svårt att formulera mina meningar så att det ens blir en gnutta greppbart vad jag och min familj går igenom. Och där och då ger jag upp – lusten och glädjen i att skriva försvinner innan jag ens hinner börja skriva. Det är så svårt att ”ta upp tråden” igen efter allt som har hänt i livet. All sorg. Allt trauma. All smärta. Och framför allt så gör det så fruktansvärt ont att tänka och känna efter. För att ta mig vidare handlar allt om ren överlevnad och i det så blir det också en typ av förnekelse, eller i alla fall en typ av… jaa… jag vet inte. Jag stänger liksom av många känslor – för hur ska jag annars orka ta mig upp på morgonen, ta hand om barnen, arbeta heltid och ta hand om hemmet? Finnas för min familj, mina vänner och medmänniskor? Ta mig fram i livet?
Ofta tänker jag att jag kanske bara ska skriva om livets enkla och goda. Lite vardag och lite glädje. Men det är så ytligt och så svårt, för mitt liv är ju så mycket mer. Det känns som att jag skippar allt som faktiskt har format mig och min familj – och som kommer fortsätta forma oss för resten av livet.
The prison of the mind is just a choice
Free your head and take a breath to quiet down the voices
All the little voices
En dag i taget.
Alexandra Inga-Lill Maria Johnsson 