Fredag och sol igen!

Försöker verkligen se alla fina ljusglimtar som finns och det gör mycket med tillvaron måste jag säga. När det finns så många tunga ”saker” i livet som är väldigt mörka så lyser de små sakerna så himla mycket starkare och de skänker så otroligt mycket mer positiv energi än vad de gjorde när livet togs mer för givet.

Så livets ljusglimtar just nu:
– Det är fredag
– Solen lyser och prognosen säger att det ska vara fint väder i typ en vecka framöver
– Tentan jag gjorde förra fredagen är rättad och jag fick högsta betyg!!! Sååå glad!
– Isac har skrivit på papper på nytt jobb med en mycket fin löneökning! Han ska börja nya jobbet när hans föräldraledighet är slut i juni 🤗
– Vi var på banken i tisdags och hade ett spännande möte
– Fler spännande möten väntar framöver
– Nu ska jag ta en lunch på balkongen i solen innan grupphandledningen på zoom
– Efter skolan (zoom) ska jag ta en långpromenad med Emilia och Hailey ❤
– Vårkänslorna börjar verkligen infinna sig och det är så himla glädjande
– Jag ser fram emot nästa delkurs väldigt mycket
– Hälften av terminen är gjord nästa vecka
– I den här takten så är det snart sommar och då ska jag vara föräldraledig på heltid igen hela sommaren (är ju hemma mycket nu i och med att det är ganska flexibelt med plugget, men då kommer jag ju vara hemma på heltid utan plugg)


Godkänd delkurs, tentaplugg och underbart väder!

Jaaa… Livet är en enda berg- och dalbana som många gånger är otrolig svår att uppskatta. Jag skulle kunna skriva en bok kring alla tråkiga händelser som har skett i mitt och familjens liv det senaste halvåret. Någon gång längre fram kanske jag skriver ett eller flera dedikerade inlägg åtminstone, det tror jag hade varit skönt faktiskt. Jag skriver reflektioner i mina anteckningar typ var tredje dag, jag går hos psykolog varje vecka och vi pratar otroligt mycket inom familjen – men det är något speciellt med att skriva ut mina känslor och tankar på bloggen. Det frigör en del. Kanske för att det ”kommer ut” lite utanför min box. Det stannar inte bara mellan mig och psykologen, mig och familjen eller mig och mig – det är liksom lite… frigörande.

Men för att lämna det tråkiga en liten stund så vill jag idag istället fokusera på de små sakerna som gör livet lite roligare. Jag började till exempel två kurser på heltid i november och det är jag stolt över (mer om det kan jag gå in på någon annan gång). Då livet är livet så blev inte båda kurserna helt klara, men jag är så in i bomben stolt över att jag klarade Arbetsrätt 2 och hälften av den andra kursen, samt att jag faktiskt verkligen försökte. När dessa kurser tog slut så hoppade jag direkt på en ny heltidskurs som täcker sig över hela vårterminen. Dumt kanske många tycker, men jag är faktiskt så himla glad att jag gjorde det! I många år har jag kämpat med ekonomistudierna vid sidan om föräldraledighet och sjukskrivning och fy fasen vad tufft det har varit. Inte bara för att livet är livet men också för att jag verkligen inte har njutit av skolgången. Som en vän sa en gång: ”det matade inte min själ”. MEN det gör den här kursen som jag läser nu. År 2014 läste jag 30 hp i Psykologi A och i år hoppade jag på fortsättningskursen på 30 hp – det vill säga Psykologi B – och OJ vilken skillnad det är på min motivation! Jag tycker verkligen att detta är genuint kul, känner mig verkligen inte lika stressad trots att detta också är heltidsstudier och för första gången sedan typ någonsin så har jag faktiskt plöjt igenom flera kursböcker PÅ RIKTIGT. Det är en BIG DEAL ska understrykas!

I fredags fick jag veta att den första kursen ”Vuxenlivets psykologi” – är godkänd och klar och det känns så himla roligt! Delkurs två är också genomförd men där inväntar jag fortfarande betyg. Och idag lyser solen och jag tentapluggar inför tentan i delkurs tre som är på fredag. Nu ska jag läsa lite till och sedan blir det en promenad i solen innan det blir mer plugg.

Juste ja. Idag händer det grejer förresten! Kan inte skriva mer om det nu men det kanske jag gör i ett senare inlägg. Är så spänd i alla fall och hoppas att detta kan ge en bättre nutid och framtid!

Hej hopp!

Lillebror

När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening bara försvinner
När du känner dig liten och när ingen finns där
Då är du ändå aldrig ensam, så länge jag finns här

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå


Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja, det hoppas jag du vet


Om de du litar på sviker, om din dröm föll isär
Då kan jag påminna dig om, hur mycket du är värd
Den där rädslan du känner, ja den är inte du
Och hur skrämmande den än verkar, så ebbar den ut


Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå


Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Och jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja, det hoppas jag du vet


Så när du inte längre orkar, då orkar jag för två
När du inte ser nån utväg, då hittar jag en ändå
Du har givit mig så mycket genom åren som har gått
Är det största man kan få, det har jag fått


Så du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja, det hoppas jag du vet
Och det vet jag att du vet

Det här med att samsova…

Sova tillsammans ♡

Kroppar märker av varandra
Nervsystem vill sjunga samma sång
Hjärtan vill tillsammans vandra
Slå pulsens slag på samma gång

Så somna rofyllt intill mig
Låt oss andas samma andetag
Försiktigt lägger jag min arm om dig
Gemensamt färdas vi till nästa dag

© Marit Olanders

Trygghet, trygghet, trygghet. Kärlek. Närhet. Familj.
Behöver jag säga något mer?

Underbar dag!

Liv är nybadad och sover nu i vagnen på balkongen. Jag knäppte några uuuursöta bilder förut på skruttisen i hennes fina morgonrock som hon fick av sina äldre morbröder och “tant” Josefin. Världens gulligaste morgonrock och världens gulligaste tjej. Hon är fasiken den vackraste lilla skapelsen på hela denna jord! Och hon är min dotter! ❤ 

Medan Liv sover passar jag på att ta min lunch – kokosghurt och rice crispies. Funderar på att ta resterna av spaghettin efteråt också så att jag kan bli mätt. Mmmm vilken lunch va!? Haha. 

Igår var Isac, Liv, mamma, pappa och jag på Näl för att hälsa på mormor. Jättemysigt och väldigt roligt – trots tråkiga omständigheter såklart. Det var verkligen ett riktigt lyckat besök som jag kan leva på länge! ❤ 

Nu ska jag fokusera på min lunch och sedan blir det förhoppningsvis en liten promenad med Liv i det fina vädret! Ikväll ska jag ha Skype-möte med Sebastian och Jonathan – mina gruppkompisar i Personalekonomin. Vi ska knåpa ihop ett projektarbete ihop som ska in i januari och när (om haha) det är klart och godkänt så är jag äntligen färdig med hela PEK-kursen och kan då skramla in mina 15hp. Sååå härligt!

Ha den äran!

Grattis till min pappa och grattis till min morfar idag på födelsedagen! Pappa blir idag 64 år och min moffe skulle ha blivit 85 år.. ❤

Jag hann tyvärr inte gå till graven idag men som tur är var jag där för någon vecka sedan och lade en bukett rosor som tydligen fortfarande stod sig rätt så fint även idag. Ska dock försöka ta mig dit imorgon eller på onsdag! ❤ 

Pappa blev firad
 av Liv och mig med FaceTime vid lunch, besök på kontoret vid halv fyra och överraskningsfika på Hönseberget vid fem. Det blev en stressig tur ner till stan men med hjälp av Mia som passade Liv medan jag handlade på Willys och Systemet så hann jag med nöd och näppe hem med Liv för att plocka ur diskmaskinen, småstäda, baka en kaka, sätta på kaffe och skära upp grönsaker innan päronen och morbror Patrik anlände. Isac kom hem där emellan så att han kunde ta Liv och mata henne medan jag grejade! Teamwork! Haha. 

Nu är det läggdags för jag är trött som en apa för en gångs skull. Somnade inte förrän halv fyra igår natt och det tar tydligen ut sin rätt nu. Skönt dock för det är tusen gånger härligare att vara trött på kvällen när man ska sova än att vara klarvaken och fundera på livets alla frågor – stora som små.. 

Nåja, godnatt! Pusspuss! 

PS. Liv är så förbannat härlig och jag älskar henne obeskrivligt mycket! Underbara unge! Hon har alltid varit härlig, men denna tiden nu är så speciell. Världens mysigaste som kramas och har sig. ❤

Det är mycket nu – jag orkar inte hålla masken längre…

För det första så har jag inte velat skriva något direkt om detta tidigare då jag känner att det är Livs angelägenheter, och jag vill inte hänga ut henne för mycket, men jag vet inte vart jag ska ta vägen längre och jag känner att jag måste skriva av mig innan jag spricker. 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men idag känner jag mig så himla jävla uppgiven. För er som inte har hängt med så har vi utrett Liv för diverse allergier ända sedan i slutet på juni då hennes mage har varit allt annat än bra. Det första steget blev att utesluta mjölkprotein, vilket det blev jag som fick göra då Liv helammades. Efter 1-2 veckors mjölkproteinfri kost så upptäckte vi en massa fläckar i Livs ansikte. Jag fick tips och läste mig till att det kunde vara en reaktion på allergi mot sojaprotein då mjölk- och sojaprotein är väldigt lika varandra, så jag bestämde utan läkares inrådan att sluta med sojaprotein också, och i samma veva uteslöt jag även baljväxter. Vips så försvann fläckarna i ansiktet. Magen blev lite bättre under dessa veckor men ändå inte helt. Efter ca. två månaders uteslutande av mjölk, soja och baljväxter så ringde jag barnmottagningen på Näl och fick rådet av två sjuksköterskor där att även utesluta ägg. Sagt och gjort. Efter ca. 1,5 vecka ringde Livs läkare och sa att jag skulle sluta med att utesluta ägg. Jaha, okej. Det kändes inte helt bra, men samtidigt visste jag inte riktigt vem jag skulle lyssna på. Livs mage hade inte hunnit bli särskilt mycket bättre heller. Jag började med ägg igen (dvs. quorn – äter inte ägg annars) och hann äta det i ungefär 2 veckor innan Livs mage blev påtagligt sämre. Vi fick träffa en ny läkare fast på Uddevallas barnmottagning och hon tyckte att vi skulle utesluta ägg igen. Jaha, sagt och gjort – igen. Jag fick även tjatat till mig att ta blodprov för allergier, men efter en vecka fick vi till svar att proverna inte hade visat någonting. Jobbigt tyckte vi, då vi inte riktigt visste/vet vad som spökar. Dietisten sa dock att det kan vara ett gott tecken – att många barn som inte visar på proverna växer ifrån sina allergier fortare. Okej, då får vi leva lite hoppet. Jaha. 

Nu har jag och Liv varit mjölk- och sojafria i ca. tre månader och äggfria i en månad. Både Isac och jag tycker att vi har en mer harmonisk och nöjd bebis men jag har hela tiden på känn att någonting fortfarande inte står rätt till. Dessutom har Liv fått en enormt hård och trög mage sedan vi började med smakisar och matportioner så nu har vi det problemet också. ”Vanligt” säger folk, men jag vet inte. Vi får ofta hjälpa henne med temp och bra ställningar för att hon ska kunna utföra sina behov och det känns inte fullt normalt.. Men vad vet jag. Liv har dessutom haft väldigt höga värden på inflammationsprover i tarmen, vilket gör mig illa till mods då jag vet min egen historia. Aldrig någonsin i någon värld vill jag att hon ska behöva ha det som jag har det, varken mer eller mindre. Jag vill att hon ska vara helt frisk. Läkarna säger att vi ska ”ta det med ro” och att värdena antagligen var höga pga. allergier men det är fan inte lätt att inte känna ångest när jag vet vilka gener hon kan ärva. Risken finns där för alla, men är snäppet större för Liv. 

Hursomhelst så vaknade 
jag idag upp till en Liv med prickar i ansiktet, och med en mindre trevlig blöja. FAN rent ut sagt. Jag vet inte om det är en slump eller allergi, men jag har ingen go känsla i magen och jag känner mig så jävla uppgiven. Kan min lilla älskling inte bara få må bra? Jag fixar inte mer snart. Liv behöver hjälp, jag behöver hjälp. Den här härvan är så jäkla övermäktig så det finns inte. Antagligen har hon haft mer eller mindre ont sedan hon föddes. I tre månader har jag ätit den snålaste dieten någonsin då jag själv också är allergisk och dessutom vegetarian. Så en diet fritt från kött, vete, baljväxter, mjölk, soja och ägg är minst sagt ansträngande. Verkar det tufft? Vi får inte heller äta någonting med “spår av”. Så allt som inte innehåller något utav ovanstående men som kanske kan göra det går också bort. Jag har rasat ca. 10kg i vikt och orken blir sämre och sämre. Jag tappar hoppet och humöret mer och mer för varje motgång vi stöter på. Jag fixar snart inte detta mer. Liv mår dåligt och det ligger så mycket på MIG. Äter jag någonting hon inte tål? Ger jag henne någonting hon inte tål? Lilla skruttan är inte heller intresserad av att dricka vätska så varje dag får jag kämpa med att ge henne det jag kan så att hon ska slippa bli för hård i magen. Hon vill inte amma lika ofta och nuförtiden bits hon också. Samtidigt vill hon snutta och att bara sluta med amningen är inte så lätt heller – varken psykiskt eller fysiskt. Liv vägrar ersättning och vägrar välling. Och vatten är inte heller populärt – som sagt. 

Det här börjar tära enormt på mig och jag ser ingen ände på det. Att kriga mer eller mindre varje dag och natt med mat, utslag, magont, ledsen Liv och ledsen Alix – det tar jävligt mycket energi. Jag vågar inte äta någonting, jag vågar inte ge Liv någonting. Det känns som att jag går på den sista energibesparingen jag har både fysiskt och psykiskt, och jag vet inte vart jag ska hitta ny energi. Det som får mig att gå runt är ju Liv – att jag vill att hon ska må bra, och att hon större delen av tiden ändå är en glad prick som ger sååå mycket kärlek (för så är det – hon är glad och lugn majoriteten av tiden men när hon är ledsen så vet vi ju att hon verkligen är ledsen för att hon mår dåligt och det finns ingen värre känsla än att ens lilla skatt inte mår bra). Samtidigt känner min kropp verkligen av att jag inte får i mig någonting och förutom den biten så är det förjävla tråkigt att bara äta ren pasta, potatis, ketchup och grönsaker varje dag. “Tråkigt” kanske man kan leva med – men när man har gjort det i över tre månader så börjar det bli mer än tråkigt. Deppigt liksom. Jag har ingen aptit kvar. Jag behöver hjälp. Liv behöver hjälp. Och jag vet inte vart jag ska vända mig, eller hur jag ska orka.. 

Det blir inte heller lättare av att jag får tusen olika råd och åsikter av allt och alla. Hittills har inte någon av läkarna, dietisten, sjuksköterskorna, BVC eller 1177 sagt samma. Till och med psykologerna (har pratat med två) lägger sig i och säger sitt. Alla spottar åsikter överallt. Ännu värre blir det när jag pratar med vissa och vet att de har så himla FEL. De säger emot varandra så förbannat mycket och rörigare kan det ju inte bli då. Jag får helt enkelt bara plocka av alla och koka ihop en egen soppa. 

Är det inte det ena så är det det andra, och är det inte någotdera så dyker det alltid upp någonting nytt.. 

Och nu har jag jordens sämsta samvete för att jag har skrivit allt detta. Jag tror att det helt enkelt bara blir alldeles för mycket för mig just nu pga. ALLT. Mitt mående och min hälsa de senaste åren har varit sådär och graviditeten var inte enkel varken psykiskt eller fysiskt. Allt som innebar med Livs för tidiga födsel och sedan hennes höftproblem gjorde allting ännu mer tufft. Och nu tampas vi med detta sedan många månader tillbaka. Och jag har börjat bli sämre igen. Det blir kaka på kaka. Prestationsångesten växer och växer. Det ena avlöser det andra och vi får aldrig riktigt bara RO. Lugn och ro. Jag vill bara att vi alla ska må bra.. ❤ 

Rörigt inlägg men det är precis vad min hjärna är också så inlägget speglar väl bara verkligheten antar jag. Utredningen fortsätter..