Det är mycket nu – jag orkar inte hålla masken längre…

För det första så har jag inte velat skriva något direkt om detta tidigare då jag känner att det är Livs angelägenheter, och jag vill inte hänga ut henne för mycket, men jag vet inte vart jag ska ta vägen längre och jag känner att jag måste skriva av mig innan jag spricker. 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men idag känner jag mig så himla jävla uppgiven. För er som inte har hängt med så har vi utrett Liv för diverse allergier ända sedan i slutet på juni då hennes mage har varit allt annat än bra. Det första steget blev att utesluta mjölkprotein, vilket det blev jag som fick göra då Liv helammades. Efter 1-2 veckors mjölkproteinfri kost så upptäckte vi en massa fläckar i Livs ansikte. Jag fick tips och läste mig till att det kunde vara en reaktion på allergi mot sojaprotein då mjölk- och sojaprotein är väldigt lika varandra, så jag bestämde utan läkares inrådan att sluta med sojaprotein också, och i samma veva uteslöt jag även baljväxter. Vips så försvann fläckarna i ansiktet. Magen blev lite bättre under dessa veckor men ändå inte helt. Efter ca. två månaders uteslutande av mjölk, soja och baljväxter så ringde jag barnmottagningen på Näl och fick rådet av två sjuksköterskor där att även utesluta ägg. Sagt och gjort. Efter ca. 1,5 vecka ringde Livs läkare och sa att jag skulle sluta med att utesluta ägg. Jaha, okej. Det kändes inte helt bra, men samtidigt visste jag inte riktigt vem jag skulle lyssna på. Livs mage hade inte hunnit bli särskilt mycket bättre heller. Jag började med ägg igen (dvs. quorn – äter inte ägg annars) och hann äta det i ungefär 2 veckor innan Livs mage blev påtagligt sämre. Vi fick träffa en ny läkare fast på Uddevallas barnmottagning och hon tyckte att vi skulle utesluta ägg igen. Jaha, sagt och gjort – igen. Jag fick även tjatat till mig att ta blodprov för allergier, men efter en vecka fick vi till svar att proverna inte hade visat någonting. Jobbigt tyckte vi, då vi inte riktigt visste/vet vad som spökar. Dietisten sa dock att det kan vara ett gott tecken – att många barn som inte visar på proverna växer ifrån sina allergier fortare. Okej, då får vi leva lite hoppet. Jaha. 

Nu har jag och Liv varit mjölk- och sojafria i ca. tre månader och äggfria i en månad. Både Isac och jag tycker att vi har en mer harmonisk och nöjd bebis men jag har hela tiden på känn att någonting fortfarande inte står rätt till. Dessutom har Liv fått en enormt hård och trög mage sedan vi började med smakisar och matportioner så nu har vi det problemet också. ”Vanligt” säger folk, men jag vet inte. Vi får ofta hjälpa henne med temp och bra ställningar för att hon ska kunna utföra sina behov och det känns inte fullt normalt.. Men vad vet jag. Liv har dessutom haft väldigt höga värden på inflammationsprover i tarmen, vilket gör mig illa till mods då jag vet min egen historia. Aldrig någonsin i någon värld vill jag att hon ska behöva ha det som jag har det, varken mer eller mindre. Jag vill att hon ska vara helt frisk. Läkarna säger att vi ska ”ta det med ro” och att värdena antagligen var höga pga. allergier men det är fan inte lätt att inte känna ångest när jag vet vilka gener hon kan ärva. Risken finns där för alla, men är snäppet större för Liv. 

Hursomhelst så vaknade 
jag idag upp till en Liv med prickar i ansiktet, och med en mindre trevlig blöja. FAN rent ut sagt. Jag vet inte om det är en slump eller allergi, men jag har ingen go känsla i magen och jag känner mig så jävla uppgiven. Kan min lilla älskling inte bara få må bra? Jag fixar inte mer snart. Liv behöver hjälp, jag behöver hjälp. Den här härvan är så jäkla övermäktig så det finns inte. Antagligen har hon haft mer eller mindre ont sedan hon föddes. I tre månader har jag ätit den snålaste dieten någonsin då jag själv också är allergisk och dessutom vegetarian. Så en diet fritt från kött, vete, baljväxter, mjölk, soja och ägg är minst sagt ansträngande. Verkar det tufft? Vi får inte heller äta någonting med “spår av”. Så allt som inte innehåller något utav ovanstående men som kanske kan göra det går också bort. Jag har rasat ca. 10kg i vikt och orken blir sämre och sämre. Jag tappar hoppet och humöret mer och mer för varje motgång vi stöter på. Jag fixar snart inte detta mer. Liv mår dåligt och det ligger så mycket på MIG. Äter jag någonting hon inte tål? Ger jag henne någonting hon inte tål? Lilla skruttan är inte heller intresserad av att dricka vätska så varje dag får jag kämpa med att ge henne det jag kan så att hon ska slippa bli för hård i magen. Hon vill inte amma lika ofta och nuförtiden bits hon också. Samtidigt vill hon snutta och att bara sluta med amningen är inte så lätt heller – varken psykiskt eller fysiskt. Liv vägrar ersättning och vägrar välling. Och vatten är inte heller populärt – som sagt. 

Det här börjar tära enormt på mig och jag ser ingen ände på det. Att kriga mer eller mindre varje dag och natt med mat, utslag, magont, ledsen Liv och ledsen Alix – det tar jävligt mycket energi. Jag vågar inte äta någonting, jag vågar inte ge Liv någonting. Det känns som att jag går på den sista energibesparingen jag har både fysiskt och psykiskt, och jag vet inte vart jag ska hitta ny energi. Det som får mig att gå runt är ju Liv – att jag vill att hon ska må bra, och att hon större delen av tiden ändå är en glad prick som ger sååå mycket kärlek (för så är det – hon är glad och lugn majoriteten av tiden men när hon är ledsen så vet vi ju att hon verkligen är ledsen för att hon mår dåligt och det finns ingen värre känsla än att ens lilla skatt inte mår bra). Samtidigt känner min kropp verkligen av att jag inte får i mig någonting och förutom den biten så är det förjävla tråkigt att bara äta ren pasta, potatis, ketchup och grönsaker varje dag. “Tråkigt” kanske man kan leva med – men när man har gjort det i över tre månader så börjar det bli mer än tråkigt. Deppigt liksom. Jag har ingen aptit kvar. Jag behöver hjälp. Liv behöver hjälp. Och jag vet inte vart jag ska vända mig, eller hur jag ska orka.. 

Det blir inte heller lättare av att jag får tusen olika råd och åsikter av allt och alla. Hittills har inte någon av läkarna, dietisten, sjuksköterskorna, BVC eller 1177 sagt samma. Till och med psykologerna (har pratat med två) lägger sig i och säger sitt. Alla spottar åsikter överallt. Ännu värre blir det när jag pratar med vissa och vet att de har så himla FEL. De säger emot varandra så förbannat mycket och rörigare kan det ju inte bli då. Jag får helt enkelt bara plocka av alla och koka ihop en egen soppa. 

Är det inte det ena så är det det andra, och är det inte någotdera så dyker det alltid upp någonting nytt.. 

Och nu har jag jordens sämsta samvete för att jag har skrivit allt detta. Jag tror att det helt enkelt bara blir alldeles för mycket för mig just nu pga. ALLT. Mitt mående och min hälsa de senaste åren har varit sådär och graviditeten var inte enkel varken psykiskt eller fysiskt. Allt som innebar med Livs för tidiga födsel och sedan hennes höftproblem gjorde allting ännu mer tufft. Och nu tampas vi med detta sedan många månader tillbaka. Och jag har börjat bli sämre igen. Det blir kaka på kaka. Prestationsångesten växer och växer. Det ena avlöser det andra och vi får aldrig riktigt bara RO. Lugn och ro. Jag vill bara att vi alla ska må bra.. ❤ 

Rörigt inlägg men det är precis vad min hjärna är också så inlägget speglar väl bara verkligheten antar jag. Utredningen fortsätter..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s